Konsten och det nationella: Essäer om konsthistoria i Europa 1850-1950

Nationalism och nationalromantik i olika skepnader var under decennierna kring 1900 dominerande paradigm. Forskare inom den unga disciplinen konstvetenskap såg som sin uppgift att finna principerna bakom ett folks konstskapande. Sökandet efter typiska stildrag utifrån nation, område eller etnisk grupp ledde ibland till förvånande resultat. Tyska konsthistoriker hävdade att Michelangelos konst genom sin individualism och själsdjup förkroppsligade germanska snarare än sydländska principer. Var Michelangelo i själva verket tysk?

I Sverige var kulturarvet kult, en inspirationskälla för både nationalkänsla och samtidskonst. Inom konsthantverket lyftes äldre förebilder fram i smakhöjande syfte. Tanken på en nationalstil, förankrad i svensk historia och natur, tedde sig självklar.

Konferensskriften vill kasta ljus över forskning, kritik och idédebatt i skärningsfältet mellan konsten och det nationella från slutet av 1800-talet till och med andra världskriget. I fjorton essäer granskar svenska och ryska forskare den tidiga konstvetenskapens förhållande till nationalism.